Nu har han haft problem med sina fram hovar och det har av och till under senaste veckorna haft så ont att han inte kunnat stödja på båda fram hovarna.
Igår var de så illa igen.
När jag fick meddelandet igår morse att F inte ville sätta ner sin ena fram hov så blev jag helt iskall. Det kändes som om någon kastat ner mig i en isvak. Det gick inte att fortsätta nu utan att röntga honom. Och vad skulle vi hitta?! Vad skulle röntgen
visa?
I morse lastade vi och körde till kliniken. En timmes körning och många tankar hann snurra i mitt huvud. När vi kom fram kände jag en sån enorm stress inombords.
Är min F för bra för att vara sann? Förlorar jag honom nu? Jag kan inte förlora honom också nu.
Men röntgen bilderna var fina! Det gömmer sig däremot en hovböld långt in i ena hoven och det kommer ta ett tag innan F är tillbaka ute i hagen igen. Och det var vad vi hoppades på, en hovböld. Ingen fraktur eller liknande. Vilken ENORM lättnad det
var. Min älskade F! 💕
Under kvällen kom det ett sms från min sambo.... jag har kommit in på dom kurserna jag sökt på komvux. Så den 17 februari börjar jag läsa in gymnasiet!! Bättre sent än aldrig 🤪
Så fyra års sjukskrivning börjar närma sig sitt slut! 😱🤯😳🤭
