Samtal... alla dessa timmar av samtal som jag avhandlat innanför dessa dörrar.
Det har spekulerats i diagnoser. Jag har fått dom fina orden "Men varför tror du att du mår dåligt? En traumatisk uppväxt behöver inte göra så man mår dåligt."
Ja... då vet jag inte. Är det en adhd diagnos, eller är jag bipolär? Eller är jag bara allmänt misslyckad?
Frågorna är många. Svaren är få.
Bad om psykoterapi. Blev lovad att jag stod i kö. Tjatade vidare och efter tre år fick jag träffa en psykolog för första gången. För utvärderande samtal om jag skulle få terapi.
Jag fick inte terapi. Varför?
För att jag kom några minuter sent till våra tre träffar. Och för att jag inte kan specificera vad det är jag vill ha hjälp med och vad exakt det är som väcker all min ångest.
Jag orkar inte denna cirkus.
Från det att mitt stora ras va ett faktum krigade min dåvarande läkare på vårdcentralen i 1 år och 5 mån innan psykiatrin överhuvudtaget tog emot mig. Då började nästa krig. Ett krig om hjälp. Men det kriget behövde jag göra själv.
Själv. Ensam.
Nu har ytterligare ett krig startat. Mot försäkringskassan. Min läkare krigar men för att bli av med sin motståndare beslutade fk att öppna en egen utredning. Där jag utan min läkare ska utvärderas och få ny läkarbedömning av deras läkare.
Själv. Ensam.
Igen.
Orkar inte kriga själv.
Jag är så trött.
Trött på allt.